Helene Du Rietz
- sångerska, kompositör, inspiratör
Vakterskan
Jag önskar jag vore en väktare, en väktarinna, en vakterska.
Jag skulle vara lyssnerskan, den som kunde tala med innandömet.
Vid foten skulle jag bo. Nergrävd under täcket. Mellan berg och mantel, i gränslandet.
Jag tror att det var ni som en gång bad mig att vakta, eller era förfäder, men det har ni nog glömt bort nu.
Ni ser mig ju inte längre. Jag har bott här så länge att mitt hår liknar mossan och min hy är som ångan från Modern.
Ja, jag kallar Henne så, den jag vaktar. Jag lyssnar still på varje andetag. Jag har örat tryckt mot jorden, på helspänn slumrar jag i den varma jorden.
Ni sa att jag var den enda som visste hur man skulle lyssna på den här ön. Alla de gamla var borta då.
Så jag vaktar, jag känner dig nu Moder, jag känner minsta skiftning i din sång.
Jag ser det i hästarnas man, hör det i fåglarnas sång. Känner det med mina bara fötter.
Åh , jag är bara en gammal kvinna med ett uppdrag som alla har glömt.
En enda gång medan folk fortfarande kom ihåg mig skrek jag ner till dalen: ”Nu vaknar Hon”
Och då flydde ni, i båtar, med allt ni hann ta med.
Och hon röt upp sitt innersta, i stora floder rann det ut.
Men vad skulle jag göra nu, vem skulle höra min klena röst?
Ah, ni kanske har era egna sätt, att mäta, att höra. Jag kanske inte behövs längre.
Men varför får jag då inte dö? Som alla andra. Varför låter Hon mig leva kvar här utan att längre tala samma språk som er där nere?